I bestens käftar

- Ärade vara ni, starka, stolta söner av Bretonnia. Må Ladyn välsigna er! 

Kolonn efter kolonn av riddare red genom stenporten och möttes av folkets jubel, friheten var här, äntligen skulle hotet från bergen rensas ut. Det var sannerligen en syn som få hade sett, Pegaser som flög genom skyn och glänste i solens strålar, den överjordiskt vackra Profetissan med sitt guldiga hår. Mammor sträckte ut sina barn för att få dem välsignade och bönderna bjud ut sina döttrar och finaste kreatur till de stolta krigarna som hedrade dem med sin närvaro. Men som med en vindpust så tystnade folkmassan när den heliga Graals väktare gjorde entré, för inte ens deras glädje av frihet kunde mäta sig med den respekt dessa krigare utstrålade. Det fanns inget en så lågfödd som en bonde skulle göra eller säga för att hedra dessa krigare. Med dem så visste alla, segern var säkrad.

En handske av brons

Vinden ven över fälten. Träden sträckte sina grenar mot marken som i ett desperat försök att inte falla omkull. Vattnet i älven skummade och slog mot strandkanterna där lägret sträckte ut sig. Tält efter tält med stod uppställda med målade symboler i alla möjliga färger. Främst var det gult och rött som använts, för att forma månar eller stora käftar på tältdukarna.

Bland tälten sprang det runt en uppskö av olika varelser, vissa var små och iklädda kåpor som gick ner till marken. Ett fåtal stod nästan dubbelt så långa, med mörka plåtrustningar. Dessa hade en uppskö av olika vapen, allt ifrån stora svärd till hillebarder, spjut eller tvåhandsyxor. Men de konstigaste varelserna var nog de turkosfärgade monstrena som satt fastkedjade vid flera av tälten med månmotiv på väggarna. Kroppen var som en enda gigantisk mun med ögon på, till detta så stod den på två kraftiga ben som den använde för att försöka slita sig ur kättingarna och äta eventuella personer som gick för nära.

Trots det kaoset som stod i lägret när alla sprang fram och tillbaka med sina diverse ärenden så var de flesta avslappnade, eller relativt avslappnade. De visste att i ett så stort sällskap så skulle inte Imperiets trupper våga anfalla de och varken dvärgar eller alver befann sig i de här områdena. Det enda hotet inom mils avstånd var några små stammar med Ogres samt byar med halvlingar. Helt enkelt bara perfekta plundringsområden.

”KOM HIT!”, det var en av de stora rustningsbeklädda krigarna som ropat åt en av de mindre kåpbeklädda varelserna. ”Min rustning behöver poleras oc….” Den väldiga munnen fortsatte röra sig formandes ett ”…h jag har inte hela dagen på mig”. Men inget ljud kom ur hans hals. Runt om i lägret hade en tystnad lagt sig, inget ljud ifrån något hördes alls. Några sekunder passerade och ljudet kom tillbaka. Den stora soldaten vred på huvudet för att se sig omkring. Uppe på en kulle några hundra meter därifrån såg han en tunn kropp stå med ett väldigt horn runt axeln. Den böjde sig tillbaka i ett andetag och blåste i hornet. Återigen la sig tystnaden över lägret, i tystnaden lyckades en av de turkosa monstrena få tag i en kåpbeklädd man som kommit för nära. Innan ljudet hade kommit tillbaka var det bara fötterna som fortfarande syntes av den tidigare stressade lilla varelsen.

Fler och fler i lägret märkte personen som stod på kullen och vrålande började de rusa upp för kullen mot den stackars ensamma personen som stod där med sitt horn. Desto närmare de kom desto bättre blick fick de på sin motståndare. De såg hur där det borde finnas kött var det tomrum, där det borde vara en mage fanns ett hål och där det borde vara ögon fanns bara två mörka hål som stirrade ner mot den annalkande horden.

Ännu en gång blåste han i hornet och när tystnaden lagt sig så hördes det dova ljudet av hjul i gräset….

 

Jonas!!!

Jag kastar här med min handske av brons och utmanar dig med mina Tomb Kings, här ska slaktas grönskinn! 2400pts minst komp 10 lista antingen Onsdag 31/8, Fredag 2/9 eler Söndag 4/9

//Niklas

Squigs-o-matic!

Jag satt och tittade i nya Orcs & Goblin-boken och fastnade för hur mycket jag tycker om Squigs. Det är något visst med deras komiska anatomi (väsenskilt från vad som fick mig att återigen fastna för warhammer, jag gillade knektar och smutsig realism, men jag har insett att Warhammer inte är ett sådant spel). Regelmässigt är Squigs också intressanta, Ws4, S5, 2A, ItP – 8p. De har förvisso en del nackdelar också, regelmässigt och kostnad i pengar. 5 squigs går lös på 200 kr. En horde på 40+ squigs kostar alltså sisådär 1600 kr, och jag hade bara 3 st. Vad göra?

FAQ och konsten att hänga med i en regeldiskussion

Jag finner mig att varje gång jag ska förklara vad Warhammer är eller när jag diskuterar det så kretsar det alltid kring reglerna. Det är inte så konstigt då spelet är sina regler, komponenterna är i sitt sammanhand mindre viktiga. Oavsett så har jag varit tvungen att utarbeta en strategi för att kunna hänga med. För det vill jag och jag vill bli en bättre spelare. Även om reglerna i sig inte gör att jag vinner fler matcher så ger det mig en djupare insikt i spelets dynamik och ett bredare sätt att se möjligheter.

Följande tips har jag nedtecknat för att göra det enklare för mig att hålla koll på reglerna och för att göra mig till en bättre spelare:

1. Läs BRB och respektive AB som jag äger.

2. Läs ALLA FAQ. Det blir enklare om man skriver upp sig på FAQ-checker mailinglistan som mailar dig så fort en ändring har skett i FAQ-dokumenten. Du kan skriva upp dig här!

3. Bokmärk Rules forumen på Warseer.com och warhammer.org.uk, detta är troligtvis de mest tongivande warhammersidorna på nätet och där de mesta av prejudikaten kommer från.

4. Hellre RAI än RAW. Jag är traditionellt sett emot House Rules och egna gamefixes, om detta beror på en slags respekt för spelskaparna eller en otrygghet i egna reglers balans. Men när man försöker att skriva ett spel med 13 enskilda regelböcker som alla ska samköras mot en större är inte lätt och då behöver spelskaparna hjälp av spelarna av att tolka eller i de flesta fall inte övertolka reglerna.

Exempel: Om ett item gör dig immun mot Killing Blow, blir du då också automatiskt immun mot Heroic Killing Blow?

5. Deltag i debatten.

6. Fråga, fråga, fråga. Man måste släppa sin ödmjukhet och inse att det är ett spel som tar lång tid att lära sig. Fråga om du är osäker och dubbelkolla gärna i boken. Det handlar inte om respekt. Du ska ju trots allt krossa din motståndare

7. Åk till främmande länder, upptäck spännande raser, utrota dem. Här menar jag på att det är extremt givande att spela mot andra spelare utanför sin egen spelgrupp. Man får nya perspektiv på regler, sätt att bygga listor på och inser att man kanske inte var så bra/dålig som man trodde.

Så, hur ser din plan ut?

 

I svarta rustningar stod de orörliga i den ohyggliga hettan. Sandstormens hämnd hade slukat hela armen ifrån norr. Männen var de enda som stod kvar. Inget skulle rubba dem. Varken förbannelser, monster eller kallt stål. De var gudarnas egna barn. Alla andra hade dött, men de skulle leva för alltid. De var de Utvalda. (F)

Över slagfältet fick de syn på en av de stora Sphinxarna, krigarna ifrån norr hade sett en av sphinxarna bränna sönder trollen, döda deras general och nu kom en rakt mot de. Med höjda sköldar mötte de sitt öde när den 5 meter höga stenstatyn kom i en rasande fart. Elden flöt fram mellan dess käftar när den brakade rakt in i leden, inte ens Tzeentch skulle skydda de nu. (N)

Här föllo Hwaethgar, här liggo han

I skogen fanns ingen begrvavning och inga segertåg. De överlevande var bara skogens andar och trädmännen som vandrade in i djupet än en gång, för att återvända närhelst hotet återkom. Banérföraren tog magikern på hästen och tillsammans red de mot hovet för att rapportera, och spejarna och vägväktarna smälte osynligt in i bakgrunden än en gång. 

Trädmannen stannade kvar. Gänglig som en asp, stolt som en fura. Han betraktade såren han fått i sin bark. De skulle läka över tid. Och tid var allt han hade. Så han slog ner sina rötter precis där mantikoran stupat och lät rötterna få fäste. Snart skulle ingen se något annat än ännu ett träd i den stora skogen, och kanske undra varför så mycket rustningar låg där och rostade. Allt annat skulle skogen återta. (B)

- – -

I långa kolonner färdades nordmännen norrut. Sargade och besegrade. De hade stridit med sina Gudars namn i sina strupar, men ändå hade de blivit övergivna. Gudarna gav och de tog. Nyckfulla och grymma. Alverna hade tagit deras herre och många med honom. Ändå var de många kvar. Åtminstone för ännu ett lite tag. För vad de inte visste var att Fågelguden och Kung Mask sedan länge hade spelat bort deras själar.

Några mil bort så red Bretonnias riddare i sporrsträck. De hade blivit välsignade med vad de trodde var en syn ifrån deras jungfru, men egentligen var en syn ifrån Ögat själv. Riddarna hade fått en gåva, en slagen Kaos här på väg ifrån utkanterna av Athel Loren som de nu skulle få slakta. Prisad vare Ära.

Så går det när du faller i Kaos onåd. Ta lärdom, du klentrogna. (F)

En runsten ifrån det förflutna

Solen var på väg ner over slagfältet. Led efter led av bepansrade kaoskämpar vandrade taktfast över slagfältet medan alverna avfyrade moln av pilar som slog ner som kanonkulor i leden. I skyarna över slagfältet syntes en drake som då och då störtade ner mot trupperna och lät sin ryttare frammana eldbollar stora som hus. Men han var inte ensam, en magiker av Tzeentch rörde sig snabbt igenom skyn ovanpå en demonisk platta. Tätt i hans spår syntes örnarna, de följde vant efter honom, det här var deras område. Gång efter gång lät han portaler till Kaosplanet öppnas i alvernas riddarled och ut ifrån den sträcktes tentakler och armar som slet av alverna kroppsdelar. Om de hade tur. Många slets av sina hästar och slungades in i den andra dimensionen för att leva en evighet av smärta. Det fanns nackdelar med att leva lika länge som en alv.

Slaget om Eldens kulle

Krigsherre Dhragal den Väldige hade tvingat sina trupper att marschera utan vila i dagar. Gnoblars hade i mängder stupat av trötthet som såväl tjänat som föda åt armén. I Khal-Dhar massivet för tre månvarv sedan hade Dhragal ätit sig så full med förgiftat tjurkadaver att den store Maw själv stigit ned och besatt honom. I rökelsers sken och trummors dån hade hans svarta tunga förkunnat att ett mäktigt andesvärd skulle finnas i grönskande skogar långt i väster, på en plats som bar namnet Eldens kulle. Det var dit tyranens hårdföra veteraner nu var på väg för att erövra den magiska artefakten. Inget skulle stoppa dem.

Det var inte den platsen skogens beskyddare själva valt. Här låg den branta kullen där även dryadernas hårda ben kunde knäckas, och mitt i gläntan låg eldens kulle, där skogens andar sällan närmade sig. Det fick bli alverna som höll den flanken. Och de väntade medan marken skalv. Jättarna kom, en efter en. I horder och täta led. Beslutsamt tog Lord Latheron till skyarna på sin drake, intet ont anande att hans svärd skulle förråda honom.

Jezkatans heder

- Min herre, fiendens styrkor är splittrade och det är bara en tidsfråga tills deras sista monster är nedkämpat.
- Oroa dig inte Mauritz, chefzoologen har uttryckt intresse för det och redan börjat organisera en expidition. Mycket intresse. Mannen från Marienburg log och hans guldtänder sken i mörkret.

Battle of Norden

Hauptman Wendel vrålade av skräck. Han satt fängslad i en bur av förvriden metall. Det som en gång varit hans trygga kungarike av stål, hade nu förvandlats till hans grav. Ångstridstanken, den oövervinnliga besten, löftet om att vetenskap alltid skulle segra, Imperiets garant för frihet, Kejsar Franz egen välsignade Feuersturm gick nu slutligen sitt öde till mötes. Utanför stod alvorna och arbetade utan ett ljud kom över deras läppar. Metodiskt regnade yxhuggen över den dödligt sårade krigsmaskinen. Detta var slutet. Genomsvettig lyfte Hauptman Wendel sin pistol, satte den mot tinningen, blundade och tryckte av. Allt blev svart. /Fredrik

Den stora krigsmaskinen hade stått helt stilla ett bra tag nu. Med något som närmast kunde liknas vid att hugga vet tog alverna stadiga hugg oh fortsatte bräcka och bända loss plat ifrån dess sidor. Med sina lejonmantlar slängda över axlarna lät de sina yxor falla ner i ett rytmiskt dunk, dunk, dunk.