Herohammer Slag 1 – Finubars armé mot Jonas Skaven

Fenixkungen Finubars armé hade samlats. De gröna fanorna ifrån spjutregementena fladdrade i luften. En storm var på väg in.
”Det är mörka makter i görningen, den här stormen är inte naturlig.” sa Arelia en en adept ifrån det vita tornet.
”Om vindarna tilltar mer kommer det att bli svårt för mig att flyga med min drake.” sa en kraftig man mest för sig själv. Det var Illirial en av de nobla drakprinsarna ifrån Caledor, en av de få som lyckats att väcka en drake ifrån deras eviga sömn.
”Vare sig det är onda vindar eller dåliga omen kommer vi att slåss här idag. Mina spejare har informerat mig om att Greyseer Thanquol, en av råttfolkets ledare har visat sig med sitt monster Boneripper.” Tyrion blickade ut över slagfältet medan han pratade. Varje uns av terräng, vindstyrka, grästuvor, sluttningar insöp han. Allt var viktigt att notera i strid, allt kunde vara just det som kom att avgöra vem som segrade och vem som förlorade striden.

Battle of Ostland del 2

Slamret av yxskaft mot träsköldar ekade över slätten. Med ett avgrundsvrål började orcherna springa fram över slätten. Över 5000 orcher med ett gemensamt mål i sikte, att bränna och plundra de kejserliga byarna.

Orcherna var inte välkomna. På andra sidan slätten stod de, Kejsardömets armé ledd av aristokraten Helmut Holswig-Schliestein av Reikland tillsammans med krigaren Valmir Raukov av Ostland.

”Eld!” Kanonerna small, i ett krutmoln utan dess like avfyrade de kejserliga trupperna mot de stormande grönskinnen. Skyttet verkade inte ge någon inverkan på monstren som varken sänkte tempot eller flydde.

Herohammer

Solen var på väg ner bakom Caledors höga bergstoppar. Gatlyktor med magisk eld brann längs de snirkliga gatorna. Staden var uppdelad i två sidor på vardera sida om den stora lagunen mellan portarna. Här låg tusentals skepp och båtar, allt ifrån små ekor till gigantiska krigsskepp. På den norra och södra delen av lagunen syntes två enorma portar. Dessa skyddade invånarna ifrån angrepp och såg till att ingen kom in till det inre havet. Detta var Lothern, Högalvernas stad.

Vid den leende tjärnen

”Johann Esmer kände tyngden av rustningen. Kall, hård och skavande.  Munnen var torr och den fuktiga kvällsdimman tilltog ju närmre de kom deras mål. En tjärn någonstans i Flandern. Vid hans sida red de estaliska riddarna. Vanligtvis högljudda, skrytsamma och irriterande, men nu tystaoch sammanbitna. Trots att Esmer i sitt inre föraktade dem och deras ledare, De La Pena, kändes det tryggt att vara under deras beskydd. Bland dessa kämpar skulle säkert inget kunna hände honom, eller?

Strandhugget vid Ulvthrang

Solen hade gått ned. Det hade varit en lång dag.Skriken ifrån de sårade hade slutligen tystnat. Blodet hade sköljts bort med tidvattnet. Det hade varit rött, oavsett om det kommit ifrån Norsca eller de svurna arvsfienderna Älvfolket ifrån havet. De hade varit en ärans dag i Ulvthrang och nordborna hade likt så många gånger förr segrat.

Döden i Black Mountains

Efter mycket väntan kommer äntligen Battle-reporten ifrån min strid mot Fredriks Kaostrupper. Inom kort kommer även en stämningstext att dyka upp om Kaos-gudarna vill. Man kan väl sammanfatta det med att det gick sådär…

Herohammer

Jag har fortfarande inte smällt födelsedagspresenten riktigt ännu! Blev galet glad i fredags när jag, Fredrik, Jonas, Björn och Alexander hade träffats för en gemensam lunch. Presenten som bestod i en special character ifrån var och en samt ett presentkort för en match mot var och en som är okompad OCH får innehålla special characters! It’s one of the best gifts ever!

The massacre at Gisoreux Gap

I bergen vid Gisoreux Gap hade plundringarna pågått för länge. Allt färre karavaner hade under vintern lyckats ta sig igenom de södra bergskedjorna mellan Imperiet och Brettonia. Det tärde hårt på handeln, och ännu hårdare på Reiklands tålamod. Väpnade eskorter hade hittils varit alldeles för små för att skydda de dyrbara lasterna av guld, tyg och ädla viner. Plundrarna var för många, för organiserade. Det var dags att skicka in en större styrka för att rensa upp i bergskedjan väster om Grey Mountains. Sedan Karl Franz frånfälle hade Reiksgard Knights sett allt mindre att göra, och det krävdes inte alltför mycket övertalning för att få fem stridstörstiga unga riddare att föra en större styrka söderut.

Hell Pit Abomination

”The Hell Pit Abomination is a living mountain of misshapen flesh. The creature moves in a rippling tide of unnatural spasms, writhing worm-like and using its many limbs to pull and drag its hideous bulk forward. Various mechanical bits, such as wheels, cogs, and fluid-pumps have been grafted into the beast to ensure it moves at optimal speed and that the warpstone mutated growth agents are regularly injected into the beast’s hyper-fast metabolism. A multitude of heads dart out of the lumpen mound of muscle and bone at the behemoth’s fore.The heads that snake out are all vermin-like, but some glisten hairlessly, like unborn rat monstrosities. Many have eyes, but no few are blind, twisting and craning to catch the scent of prey, hissing and snapping at the air with razor-sharp incisors.”

Battle of Ostland

Vad var det egentligen som hänt? Jägarna satt i en ring runt det som var kvar av brasan. Många gånger hade de hört berättelser om orcer och mörka makter. Dock var det bara som barn i försök att skrämma de för att vandra för djupt in i de djupa skogarna. Nu var sagor verklighet. Orcer, mörka makter, jättar stora som hus hade för bara några timmar sedan rusat ner ifrån kullarna som om drivna av en mörk hand. Med mystisk magi sprakandes runt hela horden rörde de sig fort ner för kullarna med ett gemensamt vrål… ”WAAAAAGH!!!”.

Nu är slaget avslutat mellan mina stolta imperiesoldater och Jonas vilda orcer. I den östliga provinsen Ostland stormade de in men blev stoppade av krut och stål.